Recension: Penumbra Collection

Trettio minuter. Så lång tid tog det innan jag var tvungen att trycka på escape och lämna datorn för att lugna ner min farligt höga puls.

Av Anders Norén

Jag var redan nära en hjärtattack, och hade bara spelat en halvtimme av det första spelet av tre i Penumbra-serien. Någonstans här började jag fråga mig själv vad jag egentligen hade gett mig in i när jag ställde upp att recensera Penumbra Collection. Det här är definitivt inte en samling för de mörkrädda.

Penumbra-serien kretsar kring Philip, en ung man vars moder precis har gått bort. I arvet efter henne ingår dokument i ett bankfack som står i hans sedan länge försvunna faders namn. De berättar om något fruktansvärt undangömt på Grönland, och ber vem som än läser att bränna dokumenten och glömma bort att de någonsin har existerat. Det hade varit enkelt för Philip att ignorera sin nyvunna kunskap och återvända till sitt nine-to-five-jobb – men det hade det å andra sidan inte blivit mycket till spel av.

I rollen av Philip chartrar jag ett plan och beger mig till Grönland, där den bitande kylan tvingar mig att söka skydd i ett övergivet underjordiskt komplex. Vägen bakom mig blockeras av ett jordskred. Jag tvingas söka mig längre in i gruvan för att hitta en väg ut. Mörkret är kompakt, batterierna i min ficklampa är nästan slut. Några kvarglömda signalljus hjälper mig att hålla paniken och borta, åtminstone för en stund. Jag söker mig längre in, och inser snart att jag inte är den ende som krälar runt nere i de gamla tunnlarna.

Dova morranden ekar mellan de fuktiga väggarna. Jag gömmer mig bakom ett par kvarglömda lådor, och hoppas att vad det än är som låter ska hålla sig borta. Jag hoppas förgäves. Ljudet av tassar mot golvet kommer långsamt närmare, tills att jag anar att det befinner sig alldeles runt hörnet. Hjärtat spelar trumsolot ur Descent of the Archangel i bröstkorgen. Den närmar sig. Sedan, plötsligt, tystnad. Jag rör mig inte på två-tre minuter. Vågar inte. Men efter ett tag tar nyfikenheten över. Jag reser mig upp. Två gyllengula ögon stirrar på mig genom mörkret.

Plötsligt får jag ett behov av att hämta något – vad som helst – från kylskåpet. Jag kastar mig över escape-knappen och flyr från datorn.

Penumbra-serien är ett skolboksexempel av hur utvecklare med enkla medel kan skapa en stämning tjock som sirap, utan att för den sakens skull ha en budget i tiomiljonersklassen. Tredimensionell ljuddesign är knappast någon nyhet i spelbranschen, men i händerna på Frictional Games är ljudet av tassar mot stengolv mer skrämmande än vad åsynen av Alma någonsin har varit. Penumbra-serien har utvecklats av en handfull grabbar från södra Sverige, vilka jag personligen kommer att hålla ansvariga om Grönlandsbesöket orsakar bestående men. Det första spelet i serien är utan tvekan det mest skrämmande jag någonsin har upplevt i spelväg.

Tyvärr är kvalitén på de tre spel som följer med i paketet ojämn. Penumbra: Black Plague (del två) lyser starkast ur berättarsynpunkt – handlingen tillåts spela en större roll än i ettan, och flera av frågorna besvaras. Den tredje delen, å andra sidan – Requiem – saknar mycket av den tryckande stämningen från ettan och tvåan. Fysikpusslen håller hög kvalité i samtliga spel, och är näst efter atmosfären den mest imponerande aspekten i serien.

Öppna dörrar, dra ut lådor, lösa pussel – allt sköts med hjälp av fysikmotorn vilket stundvis för tankarna till gamla äventyrsklassiker som Myst. Tyvärr lyckas kontrollerna bara göra halva jobbet, då det ofta blir problematiskt att interagera med vissa föremål. Men trots vissa kontrollproblem är fysikpusslen både välkonstruerade och underhållande, och lyckas vara utmanande utan att kräva examen hos MIT. De som uppskattar pusselmomenten i Half Life-serien kommer med största sannolikhet känna igen sig i Penumbra. Det är knappast en slump att namnet ”Freeman” är inristat på en kofot i ett av spelen.

Penumbra-serien bryter inte ny mark inom något enskilt område, men kombinerar redan beprövade element på ett sätt som vi inte har fått uppleva tidigare. Den svaga handlingen, vissa ojämnheter mellan titlarna och en grafikmotor med ett par år på nacken är lätt att ha överseende med när upplevelsen överlag är så pass nyskapande – och skrämmande. Spelare som håller både pussel- och skräckspel nära till hjärtat kommer aldrig att göra ett bättre köp. De som föredrar mer actionbetonade upplevelser gör sig icke besvär.