Recension: Empire: Total War

Empire är en av de där spelserierna som ständigt passerat utan att jag har tagit mig tid att ge dem en ordentlig chans.

Av Martin Axelsson

Så när jag startade upp Empire: Total War första gången hade jag inte direkt några höga förväntningar. Jag gillade i och för sig valet av tidsperiod, med fokus på 1700-talet, och hade förvisso hört att det fått sjukt bra kritik men var rädd för att jag skulle uppleva ungefär samma intryck av likgiltighet som serien gett mig tidigare. Ack, så fel jag hade.

Efter en snabb instruktion över hur strider på land respektive till sjöss går till är jag redo att kasta mig in i stridens och politikens hetta! Jag börjar med den grundläggande kampanjen som handlar om Amerika från det att kolonialiseringen tar fart, till striderna mellan de dominerande makterna Storbritannien och Frankrike, till amerikanska revolutionskriget då USA blir självständigt. Den här kampanjen är som en förlängd tutorial, skulle man kunna säga, då alla olika funktioner och menyer förklaras och tillämpas allteftersom. Det blir ett väldigt naturligt och behagligt flöde av inlärning utan att för dens skull tråka ut en.

Det finns två huvuddelar av Empire: Total War – striderna och världskartan. Striderna utspelar sig i realtid och antingen på land eller till sjöss. Markstriderna är inget nytt för gamla fans av serien, förutom att i det här spelet ligger fokus till mycket större del på skjutvapen än i de tidigare spelen. Till en början var jag lite orolig inför de enorma slagfälten där så mycket kan gå fel om man är ouppmärksam – varje placering och formation av ens enheter blir viktig. En lättnad var när jag upptäckte att man faktiskt kan sakta ner och till och med pausa i striderna.

Sjöstriderna är ett nygammalt inslag – om jag har förstått det rätt har det funnits tidigare i serien men utan möjlighet att faktiskt utkämpa slagen själv i realtid. Tyvärr tycker jag att det inte funkar särskilt bra. Det är riktigt svårt att lyckas tillämpa någon strategi överhuvudtaget utan det blir mest att fiendeflottan graciöst cirklar runt mig medan jag gör mitt bästa för att kunna träffa dem överhuvudtaget.

Hur kul det än må vara att krossa sina fienders arméer – få saker är så tillfredsställande som en perfekt timad flankering med kavalleriet – är det skönt att det finns möjlighet att låta datorn utkämpa striden åt en. Striderna tar ganska lång tid och det är klockrent att kunna välja att bara utkämpa de viktigaste striderna för att kunna lägga mer tid och energi åt allt annat arbete som ens blivande världsherravälde kräver.

…vilket osökt leder mig till spelets andra huvuddel: Världskartan, eller vad man nu ska kalla den. Det är här man hittar det politiska läget, genom vilket man har översikt över sitt rike, möjlighet att utveckla sina städer, utöka och flytta runt sina arméer, spionera på sina fiender, sköta diplomatiska ärenden etcetera. Det känns verkligen genomarbetat, som ett ombyggt Civilization fokuserat på ett enda århundrade. Striderna i all ära men det är den här delen av spelet som tilltalar mig mest. Det är verkligen otroligt kul att bygga upp sitt imperium och det går att göra på nästan hur många sätt som helst även om i princip alla sätt inkluderar krig.

Spelläget Grand Campaign är den klart största behållningen. Här kan man välja mellan tio olika stormakter, däribland Preussen, osmanska riket, Frankrike och Sverige. Att Sverige är med är ett väldigt trevligt inslag och de blev naturligtvis mitt förstahandsval i Grand Campaign-läget. Man kastas in i slutet av svenska stormaktstiden då Karl XII tar makten och beroende på hur lång kampanj man väljer att köra måste man ockupera ett visst antal regioner varav några är specifika – i fallet Sverige är några av dessa bland annat Moskva, Polen och Norge.

Vad som genast slår mig är hur ambitiöst allting är. Grafiskt sett är det en fröjd för ögat och man kan zooma ända in till enskilda soldater och se hur de sköter sig i 16x antialiasing. Alla mina enheter pratar svenska med skönt stroppiga 1700-talsröster och mina förutsättningar verkar historiskt korrekta – som Sverige har man mycket att tjäna på att satsa hårt på järnindustrin och handel. Språken stämmer för övrigt med alla andra länder också – osmanerna pratar turkiska, maratherna pratar indiska och så vidare. Små detaljer som gör så mycket för spelkänslan även om det känns lite mer belönande att höra ”Vi kaaan inte beseeegras!” istället för något obegripligt mumbojumbo.

När det kommer till multiplayer känns det tyvärr ganska sunkigt i nuläget. Det finns för det första inget hotseatläge – det sägs dock att detta ska komma med i en patch längre fram – och online kan man bara köra enstaka strider. Visst, det kan bli problematiskt att strida mot varandra i hotseat men det borde ändå finnas möjlighet att spela exempelvis som permanent allierade eller styra delar av samma rike. En kampanj tar rätt många timmar så det kanske inte är något man vill köra online mot någon grinig jävel som hoppar av två timmar in i matchen men möjlighet att köra en ordentlig kampanj via LAN borde vara obligatoriskt. I nuläget känns det ungefär lika givande som ett multiplayerläge i Heroes of Might and Magic som endast skulle innehålla strider.

En annan sak jag stör mig på är autosave-funktionen. Den sparar när man avslutar sin senaste tur, det vill säga precis i det läget när man inte längre har särskilt stora möjligheter att förhindra att saker och ting går åt helvete. Dessutom finns det bara en autosave-fil. I Heroes of Might and Magic V och/eller Civilization IV vill jag minnas att det fanns tre autosave-filer så att man hade lite marginal att gå tillbaka. Dessutom blir jag mordisk när jag inte kan ändra var spelet ska lägga sparfilerna utan den bara köttar på in i min C-partition där jag endast har operativsystemet och väldigt lite ledigt utrymme. Tråkigt att behöva leta rätt på mappen med sparfilerna och radera allteftersom.

Dessa småsaker till trots är Empire: Total War riktigt, riktigt bra. Ett av de bättre strategispelen jag har kört, utan att överdriva. Det är snyggt, förvånansvärt enkelt att komma in i och framförallt grymt kul. Dessutom blir jag glad av att bland alla utpräglade actionspel och testosteronpumpade FPS som toppar spellistorna så finns det faktiskt utrymme för strategiska spel som verkligen utmanar en och kräver en hel del tankearbete. Jag erkänner mina misstag och kommer följa Total War-serien hädanefter, garanterat.