Recension: Stormrise

Det mest enastående med Stormrise är hur Creative Assembly, utvecklaren bakom den fantastiska Total War-serien, har lyckats producera ett sådant uselt spel.

Av Anders Norén

Att med en handkontroll tillfredställa strategispelarnas krav på precision och snabbhet är svårt, men – som titlar som Halo Wars har bevisat – inte omöjligt. Creative Assemblys lösning på problemet är den så kallade ”whip select”-funktionen. Flickar man på höger styrspak dyker en stråle av ljus upp på skärmen, och genom att rikta den mot en enhets ikon och släppa spaken markeras enheten. I teorin fungerar systemet bra. I praktiken är det en mardröm.

Redan på spelets andra bana får jag kontroll över ett större antal enheter, och jag upptäcker snart att det är en exercis i omöjlighet att hitta ikonen för en specifik enhet bland de 20 ikonerna på skärmen. Det blir än värre när banorna blir större och enheterna ökar i antal – speciellt då man inte kan markera fler än tre enheter åt gången. Att kunna flytta stora grupper samtidigt är en grundsten i RTS-genren, och att Creative Assembly har förbisett detta gör anförandet av storskaliga anfall i Stormrise till en långsam och – faktiskt – tråkig procedur. Man förstår inte hur mycket man kan sakna markeringskvadraten i Warcraft-serien förrän man har prövat.

När man väl har lyckats leta på den enhet man söker efter och börjar flytta runt den på spelplanen ger sig nästa problem genast till känna. Att flytta en enhet från punkt A till punkt B utan att den fastnar på vägen är väl värt en achievement, då pathfindingen i spelet är fullständigt usel. Enheterna fastnar gång på gång i hinder och andra enheter. Och skulle du vid något tillfälle lämna de mech-liknande protagonisterna oövervakade, bered dig på att behöva starta om banan. Karaktärerna är spelets motsvarighet till kungarna i schack. Om de dör, har du förlorat. Att konstant hålla koll på dem när man har flera på banan är ett gissel, tack vare (gissa!) ”whip select”(rätt). Förlita dig inte heller på spelets checkpoint-system, då det inte fungerar. Du måste istället spara själv – i spelets enda sparfil – titt som tätt för att inte behöva spela om uppdragen från början.

Stormrises många tillkortakommanden bildar hög, och svordomarna duggar tätare och tätare när spelets laggande animationer, usla kontrollrespons och otaliga buggar gör allt för att få mig att kasta handkontrollen i väggen. Allt är dock inte totalt värdelöst; den post-apokalyptiska världen och berättelsen om de två rivaliserande grupperna som slåss om den är utan tvekan spelets ljuspunkter, och höjer slutbetyget ett snäpp. Men när man tvingas ägna all speltid åt att brottas med kontrollsystemet och den värdelösa kameran är det här äventyret långt ifrån värt besväret. Stormrise är, kort sammanfattat, ett trasigt spel.