Recension: Motorstorm: Arctic Edge

Motorstorm-serien blir portabel och får sig ett arktiskt tema, men hur pass nedkylt blir spelet i övergången mellan PS3 och PSP?

Av Nima Peyravi Latif

Det första Motorstorm-spelet sålde bra runt om i världen och var definitivt den titel som under PS3-lanseringen fick stå längst fram i Sonys dåvarande line-up. Toksnyggt och snabbt var det, trots brist på variation. Nu sitter utvecklarna Bigbig Studios (tidigare känd för Pursuit Force-spelen) bakom ratten och ger oss Motorstorm: Arctic Edge, som tar den galna körningen till Alaska och Playstation Portable.

Tolv ler-och snötäckta banor har jag till mitt förfogande och de plöjs bokstavligen igenom med en rad antal fordonsklasser. Snöskotrar, bandvagnar, rallybilar, snövesslor, långtradare, motorcyklar, fyrhjulingar och buggies gör alla sitt och bidrar starkt till vägval på banan och allmän körteknik. En av de starkaste punkterna i Motorstorm-serien. Bandesignen är det heller inget fel på; stora, smutsiga och framförallt flervägsbaserade vägar, precis som sina föregångare. Men problemet är att Arctic Edge faller i samma fälla som originaltiteln, nämligen att alla banor känns snarlika. Utseendemässigt är det inte mycket som skiljer banorna åt, bara en förskjuten balans mellan lera och snö. Detta gör spelet, trots välpolerad presentation, monotont. Grundtanken är god; många fordonsklasser och en drös vägval och genvägar på varje bana, men frågan är om det verkligen ger upphov till en mångfald rent spelmässigt? Något som även stör mig är den ofärdiga bilfysiken, där ett antal frustrationsmoment dyker upp och mitt fordon inte agerar som det borde.

Men ur ett grafiskt perspektiv är det en fröjd att titta på Motorstorms intåg i den portabla världen. Lera och snöslask skvätter upp på skärmen när du slirar förbi nio andra motståndare i alla möjliga fordonsklasser. Vädereffekter och fordonsdetaljer imponerar stort, men det var väntat från en serie som tidigare hållit en hög estetisk kvalité. Problemet är bara att man inte vågat ta in nya spelmoment. Det är klassisk racing, en poängsamlartävling (time ticker) eller tidstävling i stigande ranker med fordonsklasserna som bjuds. Gillar man grundkonceptet men förväntar sig revolution här blir det lätt blandade känslor.

Men det blir ändå flera roliga stunder med Motorstorm: Arctic Edge, där man ofta lyckas få in den där genuina off-road-känslan och sadisten i en kommer fram när man pressar undan sina motståndare mot klippväggar. Med de mindre fordonen går det verkligen undan och farten ger Wipeout-vibbar som får mig att mysa när jag gasar så det ryker med R1-knappen. Det gamla och simpla boost-systemet lever kvar och gör det enkelt att komma igen och kyla ner motorn i snön när man blir lite för ivrig.

Ett slags belöningssystem (som ju finns i nästan alla spel idag) i form av medaljer har även letat sig in. Samtidigt låser du upp nya förare, fordon och bilkomponenter i klassisk ordning. Det finns alltså mycket att hämta för den inbitne spelaren och det huvudsakliga "Festival"-läget är lättåtkomligt och snabbt, vilket är tacksamt med tanke på det bärbara formatet. Det är även lätt att köra igenom valfri bana genom "Wreckreation"-läget och modifiera din uppsjö av fordon.

Men återigen ställer jag min frågan: Vart tog nyskapandet vägen? Återigen sitter vi med en titel där utvecklingsteamet sneglat på spelseriens framgångsrika stationära dito och rycker på axlarna när den portabla spelmarknanden törstar efter innovation. Visst är det ett mycket iögonfallande och härligt överdimensionerat off-road racing-spel, men några nya spelmoment hade höjt betyget ytterligare.

Via Internet kan du spela med 7 andra och detta även genom Ad-Hoc-läget. En trevlig addition som är välkommen bland PSP-titlar, men som troligen inte lär utnyttjas till fullo av särskilt många.

Musiken och motorljuden är en stor del av spelupplevelsen i racingspel. I låtlistan hittar jag guldkorn såsom The Hives "Tick Tick Boom" som definitivt bidrar till en skönare fartupplevelse. Även Motörhead, Radiohead och Queens of the Stone Age får mina fingrar att trumma i takt på PSP:ns axelknappar. Efter några timmars spelande är jag dock inte lika exalterad av det begränsade soundtracket och slår fast att Motorstorm: Arctic Edge spelas bra även utan ljud.

Denna portabla del av serien gör sitt bästa för att se, låta och kännas bra, men det faller platt både vad gäller variation och nya spellägen. Trots att jag hellre önskat se en racingtitel som är helt och hållet skräddarsydd för PSP är jag nöjd med vad som serveras. Även om du inte är Motorstorm-fantast och gillar härligt overkliga racers kan jag rekommendera Arctic Edge. Men hoppas inte på för mycket om du är välbekant med serien, för här väntar en nedgradering på flera plan.