Recension: Mario & Sonic at the Winter Olympic Games (Wii)

Mario och Sonic är tillbaka i sitt andra OS-spel. En på pappret inte särskilt bra idé visade sig vara... inte särskilt bra.

Av Martin Axelsson

Av naturliga anledningar var jag väldigt skeptisk när Mario & Sonic at the Winter Olympic Games rasslade genom brevinkastet. Jag har aldrig spelat det föregående spelet Mario & Sonic at the Olympic Games (Som utspelar sig under sommar-OS) men själva konceptet framkallar egentligen inga positiva känslor alls hos mig. Jag menar, vem kom på idén att göra ett spel där Mario- och Sonic-karaktärer åker skidor i Kanada? För att citera en god vän som hjälpte mig att dissekera spelet i fråga häromkvällen: ”Den som kom på den här idén borde ju dödas offentligt.” Hårda ord.

Hur som helst, jag tror inte att jag behöver förklara i detalj vad det här spelet handlar om? Bland tillgängliga grenar hittar vi klassiker som slalom, skridskoåkning, bob, ishockey, curling samt lite mer otippade grenar som snöbollskrig och glidflygning. Den hårda sanningen är tyvärr att de flesta av grenarna är riktigt dåliga. Dels på grund av kontrollerna som inte känns särskilt intuitiva – det tar tid att lära sig att manövrera de olika grenarna och kontrollerna funkar inte alltid till 100 %. När man kör in i väggen med snowboarden och tappar all fart för fjärde gången under samma lopp når frustrationen tråkiga nivåer.

Men allt är faktiskt inte död och pina! Det finns några ljusglimtar under det hysteriska, färgglada täcket. En av dessa ljusglimtar är otippat nog curlingen. Det är ett riktigt bra inslag som kräver en hel del strategi och tänkande inför varje drag, eller kast eller vad man nu säger. Här fungerar dessutom kontrollerna väldigt bra och rörelsestyrningen lyckas för en gångs skull förhöja istället för att irritera.

Ishockey, snöbollskriget och, tro det eller ej, konståkning är några andra riktigt kul inslag! Här känns det, som med curlingen, att det har funnits åtminstone någon slags kreativ och nyskapande tanke hos utvecklarna. Konståkningen är dock lite för lätt och hockeyn spelas tyvärr bara i två perioder på en minut styck. Visst, det är inte särskilt mycket strategi involverat i hockeyn men det är ofrånkomligen roligt. Man hinner med förvånansvärt mycket underhållning och explosiva känslor på två minuter, det är bara synd att det inte ens går att välja att spela längre matcher.

När jag ändå är inne på de bra sidorna av spelet måste jag nämna det kanske mer intressanta momentet i spelet – Dream Events. På ett sätt är det de enda momenten i spelet som faktiskt känns relevanta för ett spel med Mario och Sonic. Lite sammanfattat kan man säga att Dream Events är de vanliga grenarna fast med en intressant, lekfull twist – exempelvis hockey där man kan skjuta varandra i bästa Mario Kart-stil, eller backhoppning där man flyger och samlar poäng i Good Egg Galaxy från Super Mario Galaxy. Skönt med något som faktiskt anspelar på spelets tema! Helt klart en av höjdpunkterna.

Tyvärr är det som sagt mycket som är dåligt. Ett stort störningsmoment är alla eviga cutscenes som man måste trycka sig förbi innan man faktiskt får spela den gren man har valt. Hela spelet tappar allt flyt när man måste manuellt hoppa över tre kamerapanoreringar innan det sätter igång. När man väl har spelat klart blir det samma visa, då ska man trycka sig förbi en repris och en prisutdelning för att sedan komma till menyn där man kan välja att spela igen – det vill säga efter all onödig dynga som man måste hoppa över en gång till.

Sedan finns det ett shopping-läge som är till synes helt meningslöst om man är över elva år gammal. Här kan man köpa musik från spelet, dekaler till skidorna och böcker om Kanadas historia (?)… Om man nu av någon anledning skulle vilja det. Dessutom finns det en hel uppsjö av belöningar och medaljer man kan få genom att vara lite extra duktig på grenarna men när jag nu lyckas få en medalj, exempelvis för att ha gjort tio trick under ett skidlopp, så står det still i min hjärnas belöningscentra. Jag känner mig helt enkelt inte det minsta motiverad att kämpa för att besegra de utmaningar spelet sätter upp. För att knyta ihop säcken tänkte jag avsluta med två citat som fälldes under vår Mario & Sonic-kväll:

”Alltså, det är svårt att säga att det är asdåligt… Men det finns ju inget bra med det”

”Om man inte hade några andra spel kanske man skulle spela det”