Recension: New Super Mario Bros. Wii

Förväntningarna har från min och många andras sida varit enorma på Nintendos nya flaggskepp New Super Mario Bros Wii. Är det så bra som alla har hoppats? Svar ja.

Av Martin Axelsson

Ifall det har undgått någon så är den stora grejen med New Super Mario Bros Wii (Hädanefter förkortat NSMBW) att man spela upp till fyra personer samtidigt, på samma skärm. Den egentliga tanken är naturligtvis att man ska samarbeta med varandra men det är fruktansvärt lätt hänt att man släpper det konceptet helt och hållet och börjar jävlas med varandra på heltid istället. Dessutom är man hela tiden i varandras väg vid knepiga hopp och sådant, så spelet blir på ett sätt mycket svårare när man spelar flera. Däremot kommer man tillbaka till banan efter att man dör, så länge som man har extraliv, så egentligen borde spelet vara mycket lättare när man spelar fler. Det kanske bara är jag och mina kompisar som är ovanligt sadistiska.

Hur som helst bidrar flerspelarläget till en spelupplevelse som skiljer sig väldigt mycket från om man spelar själv. Kommer ni ihåg de gamla arkadbanorna i Super Mario Bros 3 där man slåss mot varandra? När man spelar fler i NSMBW känns ungefär hela spelet så. Farligt kul! Det är konstigt att den här idén inte har använts särskilt seriöst tidigare, i den här typen av plattformsspel. Piff & Puff till Nintendo 8-bitars hade ett liknande upplägg när man spelade två men det släpptes 1990 – varför tog det nästan 20 år innan någon tog det hela till nästa nivå?

Som med de flesta andra Mario-spel är designen i NSMBW helt fantastisk. Något som verkligen tilltalar mig är att de har tagit väldigt många gamla koncept (Musik, fiender etc.), från 2D-spelen innan Nintendo 64, och gjort det till något nytt samtidigt som den härligt nostalgiska retrokänslan finns där. De kopierar sig själva till viss del men på samma gång känns det väldigt kreativt och lekfullt. Visst, storyn är i princip samma som i alla andra spel i serien men vad gör det?

I lite mer praktiska ordalag så finns det nio världar, varav en hemlig, att utforska samt lite nya powerups i form en pingvindräkt och en propellerhjälm. Propellerhjälmen och en del andra saker styrs genom att skaka Wiimoten, vilket inte känns helt klockrent till en början men när man väl vänjer sig är det inga problem och enligt tradition är resten av kontrollerna otrolig intuitiva och bra.

Något som hade kunnat vara bättre är multiplayerlägena. Inte när man spelar kooperativt, alltså, utan i de spellägen då man faktiskt ska tävla mot varandra. De är i stort sett bara upplagda som enskilda banor där man i slutet får veta vem som tog flest mynt och dödade flest fiender. För att förstora tävlingsmomentet ytterligare hade det varit kul att få samla individuella poäng när man spelar kooperativt – nu samlas bara alla poäng i en hög och då känns hela grejen med poäng lika onödig som den har gjort sedan första Super Mario Bros.