Recension: Resident Evil: The Darkside Chronicles

Resident Evil-serien får autopilot och berättarambitioner i Nintendo Wii-titeln Resident Evil: The Darkside Chronicles. Anders berättar varför du bör hålla dig undan.

Av Anders Norén

Sikta och skjut, så sköter spelet resten. Rälsskjutargenrens lättillgänglighet gjorde spel som House of the Dead till stormsuccér i arkadhallarna under nittiotalet, och i och med Nintendo Wii:s innovativa rörelsekontroller har genren fått en renässans. När Resident Evil: The Darkside Chronicles trillade ner i brevlådan tidigare i veckan höll jag tummarna för att Capcom skulle introducera något nytt och fräscht för att verkligen införa genren i det tjugonde århundradet. De kooperativa elementen verkade ju ganska lovande; möjligheten att uppgradera vapnen likaså. Och The Darkside Chronicles tar faktiskt något enstaka, stappligt steg framåt – som följs av ytterligare tio steg, men i motsatt riktning. Och plötsligt är det 1995 igen.

Missriktade berättarambitioner

Capcom verkar helt enkelt ha missat vad som gjorde genren så framgångsrik från första början. House of the Dead kastade zombie efter zombie mot spelaren, som inte vågade andas ut i rädsla för att få halsen avbiten. Det var kort, men mycket intensivt. The Darkside Chronicles, å andra sidan, tar närmare 20 timmar att spela igenom. Mellan mötena med zombies, gigantiska spindlar och andra mutationer har Capcom nämligen slängt in flera minuter långa sekvenser där de två huvudkaraktärerna inte gör mycket annat än att prata.

Långrandiga dialoger är inget som vanligtvis förknippas med genren, men jag hade inte haft något problem med dem om de var välgjorda och intressanta. Det är de inte. Långt ifrån. Röstskådespelarnas prestationer är passabla, men dialogerna de framför är så fruktansvärt uselt skrivna och totalt ointressanta att man önskar att man skulle kunna hoppa över dem helt och hållet. I ett försök att ändå bibehålla spelarnas intresse under dessa sekvenser har Capcom fyllt miljöerna med förstörbara föremål som, när de förstörs, ger spelaren ett litet tillskott i plånboken. Resultatet? Man skjuter. Precis-hela-tiden. Den lilla stämning som spelets dialoger hade kunnat bygga upp försvinner i det ständiga smattret från spelarens vapen.

Men möjligheten att uppgradera vapnen är välkommen. Varje stycke hårdvara man snubblar över kan mot en summa pengar bli lite mer dödligt, avfyras eller laddas om lite snabbare, och så vidare. Desto mer poäng man samlar ihop under varje bana, desto fler mynt får man att spendera på nya uppgraderingar. Resident Evil: The Darkside Chronicles introducerar även möjligheten att ta sig an banorna i ett kooperativt läge för två spelare, men av ovanstående orsaker är du en mycket dålig vän om du tvingar någon att genomlida spelet med dig.

Har inte vi träffats förut?

Och Resident Evil: The Darkside Chronicles har fler problem. Kameran är oerhört skakig, vilket förmodligen är tänkt att förstärka spelets inlevelse, men i slutändan är enbart irriterande. Bosstriderna är oerhört repetitiva, och man tvingas dessutom i vissa fall möta samma boss upp till tre gånger innan de plockar ner skylten för alltid. När det gäller repetition kommer inte spelet i stort undan heller. Att sikta och skjuta på zombies är underhållande, visst – men inte i flera timmar i sträck. Och att lyssna på Claire Redfields och Steve Burnsides styltiga konversationer är inte underhållande överhuvudtaget.

Med det sagt: De gånger The Darkside Chronicles faktiskt får upp ångan kan man urskilja en riktigt välgjord rälsskjutare under alla dessa brister. När zombies hasar mot dig från alla väderstreck och du bara har en fåtal hagelpatroner kvar i bössan kommer svetten att bryta fram i pannan och adrenalinet börjar pumpa på allvar. Dessvärre kan mina sådana ögonblick med det här spelet räknas på ena handens fingrar.

Om Capcom hade skalat bort ett par timmar av speltiden, plockat bort vibratorn från kameran och kunnat avhålla sig från att skriva så fullkomligt genomusla dialoger hade jag kanske kunnat rekommendera Resident Evil: The Darkside Chronicles, men som det ser ut nu bör inga andra än de allra mest inbitna Resident Evil-fansen ens överväga att plocka fram plånboken.