Recension: Mass Effect 2

Av Alex Jonsson

Till skillnad från många var jag inte jätteimponerad av det första Mass Effect; en stilfull men tillbakadragen rymdsåpa som aldrig riktigt kom igång, lite väl artigt och utan skit under naglarna. Lite “Se, men inte röra”.

The Collectors – ett gäng illasinnade aliens till utseendet inte helt olika de som anfaller Jorden i Independence Day – vill ändra på det i seriens andra del. Planet efter planet kidnappar de mänskliga kolonister och förvandlar dem till insektsliknande, zombifierade husks under dunkla motiv. Allt eftersom handlingen fortskrider avslöjas det självfallet egentliga, större motivet.

Rent strukturmässigt följer Mass Effect 2 utvecklaren BioWares färdiga spelmall: rekrytera ett team, förtjäna deras lojalitet, och besegra ondskan genom snåriga hierarkier av dialoger och varsamt planerade slag. Efter lite skrapande på ytan uppenbarar sig dock en välpolerad, dramatisk och färgstark saga – Mass Effect 2 gör det mesta rätt.

Det första jag blir tillfrågad om när jag startar ett nytt spel är huruvida jag vill importera en sparfil från Mass Effect. Genom att importera min gamla sparfil bygger min karaktär vidare på de val jag gjorde i det första spelet vilket i sin tur påverkar handlingen och hur jag blir bemött i uppföljaren. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att utnyttja detta då jag spelade Mass Effect till PC och recensionsexemplaret i det här fallet kom till Xbox 360. Däremot finns möjligheten att efter en varvning påbörja ett nytt spel med bibehållna vapen samt ansamlade förmågor – något som ger spelet ett fantastiskt återspelningsvärde.

Ingen RPG-transa

En av de första förbättringarna gentemot föregångaren blir tydlig i ett tidigt skede – stridsmekaniken har putsats till ordentligt och det är nu betydligt lättare att använda cover-systemet, en uppsjö av ammunitionstyper bör tillfredsställa även den mest kräsne och utbudet av vapen likaså. Även siktandet har förbättrats så till den grad att spelet faktiskt känns mer som en mogen tredjepersons-skjutare än ett transsexuellt RPG-lir. Jag har egentligen bara en invändning mot förändringarna i stridssystemet, och det är borttagandet av granater – för de stunder då fienderna klungar tätt och känns extra jobbiga hade de satt en prick över i:et.

Menyerna för vapenbyte och specialattacker navigeras enkelt med axelknapparna (R1 och L1) och bygger på ett familjärt cirkelsystem: du håller en axelknapp nere, markerar med vänster styrspak och väljer med A-knappen. Genom samma meny har du även möjlighet att styra dina två AI-medspelares vapen, ammunition och specialattacker.

Inte bara stridssystemet har fått sig ett ansiktslyft: rundresandet bland galaxerna görs nu exempelvis genom ett litet rymdskepp i sann World Map-anda, och även om utforskandet aldrig kommer upp i samma höjder som stridssystemet adderar det ytterligare RPG-djup. Otaliga timmar kan spenderas med att scanna planeter efter mineraler du sedan använder till uppgraderingar av vapen och annan utrustning, och trots att förfarandet är likadant gång på gång kommer jag inte undan det lilla rus av lycka jag känner varje gång handkontrollen vibrerar efter ett rikt mineralfynd.

Artificiell Ointelligens

Mycket har Mass Effect 2 spikat, men på ett område stakar det: AIn. Alltför många gånger förstör dina datoriserade medspelare ett perfekt bakhåll genom att utan självbevarelsedrift rusa in i ett rum med ont anande fiender vrålandes “ENEMIES!”, detsamma i vissa situationer då du gömmer dig bakom en låda för att skydda dig mot inkommande eld – helt plötsligt får en AI för sig att gömma sig bakom samma låda vilket knuffar dig rakt ut i fiendens sikte.

Storymässigt är Mass Effect 2 en fullträff. Successivt under spelets gång fylls Normandy med komplexa personligheter som kombinerat med välskrivna dialoger gör det värt att prata med alla. Varje karaktär har en historia, och det är upp till dig om du vill gräva ner dig i var och en. Klart står att många timmars nöje ligger i utforskandet av personligheter, men till skillnad från det första spelet är det inte billig make-up för en dassig huvudstory. Jakten på The Collectors är tillräckligt välgjord för att du ska kunna skippa alla sidouppdrag utan att känna dig lurad, men känslan av att det finns mer att utforska kommer förmodligen få dig att spela igenom spelet gång på gång.

Sammantaget är Mass Effect 2 ett rätt dåligt spel – om man hatar välskrivna, genomtänkta och fantastiskt underhållande spel. Kombinationen av skjutande och dialoger funkar galant, och BioWare har verkligen lyckats skapa ett action-RPG som vet hur levlande fungerar men aldrig låter det komma i vägen för ett bra headshot.

Versionen som testades var till Xbox 360.