Recension: Heavy Rain

Av Erik Costoulas

Efter ett dödsfall i familjen förvandlas den framgångsrike arkitekten och familjefadern Ethan Mars till en skugga av sitt forna jag: utslagen, självdestruktiv och utan livslust.

Så börjar thrillerspelet Heavy Rain, och eftersom Mars inte är en karaktärstyp som man vanligtvis stöter på i ett spel inser man snabbt att spelutvecklaren Quantic Dream är något helt nytt på spåren. Ethan Mars drivs inte av de typiska action-machoismerna, han slänger sig inte med oneliners och han löser inte alla sina problem med våld. Ethan Mars - och för den delen även det övriga persongalleriet i Heavy Rain – är istället uppfriskande mänsklig.

Heavy Rain kretsar kring en detektivhistoria; en ganska typisk ”whodunnit” i modern thrillerform om jakten på en seriemördare. Genom spelet får man följa och styra Ethan Mars och tre andra karaktärer vars historier sammanflätas under berättelsens gång, och varje val man gör med de fyra karaktärerna påverkar fortsättningen av spelet.

I Heavy Rain finns inga continues och ingen chans att försöka igen. Dör du med en karaktär så är dödsfallet lika oåterkalleligt som i verkliga livet - karaktären försvinner från spelet medan de ännu levande karaktärerna fortsätter att jaga seriemördaren. Det är en slutgiltighet som man är ovan vid som spelare, men det är samtidigt ett väldigt engagerande grepp som gör att man verkligen överväger sina val och anstränger sig för att lyckas med spelets utmaningar. Och utmaningar är det ingen brist på i Heavy Rain.

Nästintill varenda detalj i spelet styrs genom att man trycker på anvisade knappar vid ett givet tillfälle - så kallade quick time events. Allt från att laga mat och raka sig till att ha sex och slåss för sitt liv omfattas av kontrollsystemet, vilket gör att Heavy Rain är hela livet nedbrutet i korta knappkommandon. De här kontrollerna är dessvärre inte felfria – ibland fungerar de till och med dåligt – men spelet handlar lyckligtvis om så mycket mer än sin bitvis felande spelmekanik.

Den dystra, regnblöta och svårmodiga historien i spelet har kallats både social- och diskbänksrealistisk. Det stämmer: Heavy Rain ser ut som The Sims, i regi av Lars Norén. Och även om spelet ibland gränsar till att vara outhärdligt pretentiöst lyckas det samtidigt med bedriften att vara genuint fängslande. Själv var jag helt oförmögen att lägga ifrån mig kontrollen under spelets gång – jag satt istället trollbunden och genomförde hela berättelsen i en tiotimmarssittning.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Heavy Rain dras med vissa tekniska problem; det är fläckvis buggigt och kontrollsystemet är ibland klumpigt. Samtidigt är berättelsen full av hål och ologiska vändningar – stickspår om vem som är mördaren lämnas ut med jämna mellanrum, men lämnas sedan oförklarade när den verkliga mördaren avslöjas mot slutet av spelet.

Heavy Rains styrkor är lyckligtvis fler, och viktigare, än dess brister. Atmosfären, innovationen, karaktärerna, spänningen och en i sanning vuxen berättelse befolkad av mänskliga karaktärer gör att Heavy Rain är något som känns nytt och spännande i en spelindustri som tenderar att upprepa sig.

Om Heavy Rain kommer att bli en revolution eller en isolerad incident i spelvärlden lär avgöras av spelets framgångar. Förhoppningsvis kommer spelet att hitta den stora publik det förtjänar. Och förhoppningsvis kommer framgångarna innebära att fler spelskapare vågar ta steget in i vuxenvärlden. Det är på tiden.