Recension: Battlefield: Bad Company 2

Av Erik Costoulas

Den svenska spelutvecklaren Dice är bra på att göra förstapersonsskjutare, det har de bevisat genom det tiotal spel som tidigare har släppts i deras Battlefield-serie. Deras senaste alster heter Battlefield: Bad Company 2. Det är en direkt uppföljare till 2008 års Battlefield: Bad Company och innehåller precis som föregångaren både en enspelarkampanj och en multiplayer-del.

I enspelarkampanjen får vi återigen stifta bekantskap med de fulmunnade soldaterna i Bad Company. Den här gången är det jakten på ett supervapen som står i centrum, och till sitt motstånd har man vad som synes vara hela den bolivianska militären, och åtminstone halva den ryska. Det är med andra ord ingen brist på actionmoment i kampanjen. Inte heller variationen har det tummats på; miljöerna sträcker sig från snötäckta berg och vidsträckt öken till fuktig regnskog och latinamerikanska städer - och de är alla otroligt snyggt utförda.

Jämförelserna med konkurrenten Call of Duty: Modern Warfare 2 - den marknadsledande förstapersonskjutaren - är oundvikliga, även om det finns en hel del saker som skiljer spelen åt. Den mest märkbara skillnaden finns i berättelsens ton: medan Modern Warfare 2 är superseriöst, dramatiskt och tårdrypande patriotiskt är Bad Company 2 långt mer skämtsamt och avdramatiserat. Bad Company 2 försöker till skillnad från Modern Warfare 2 inte lära oss något om krigets fasor, utan snarare om dess underhållningsvärde. Vilken av lektionerna man föredrar är en smaksak.

Underhållningsvärdet och variationen till trots lyckas spelets enspelarkampanj dessvärre inte bidra med det där lilla extra som krävs för en riktigt minnesvärd upplevelse. Storyn är visserligen välspelad, men den är också oerhört generisk. De där riktigt imponerande - takhappande - ögonblicken som exempelvis det första Modern Warfare-spelet lyckades prestera uteblir från Bad Company 2. Här bjuds ingenting vi inte har sett förut.

Tur då att onlinespelandet i Battlefield: Bad Company 2 är desto mer minnesvärt. Multiplayer-matcherna har alltid varit Battlefield-seriens specialitet, och det onlineskjutande som erbjuds i Bad Company 2 bjuder på det bästa onlinekrigandet hittills i serien.

Efter några dagar med spelet har jag hittills bara hunnit doppa tårna i Bad Company 2:s moderna krigsfält, men jag är redan fast. Belöningar för mina framsteg i onlinekrigandet delas ut lättvindigt till höger och vänster – jag får medaljer för mitt skjutande, jag går upp i level med de olika soldatklasserna och låser ständigt upp nya vapen och prylar. Bad Company 2 har med andra ord tagit fasta på de beroendeframkallande delarna av spelandet, precis som Modern Warfare 2, och den ständiga jakten på nya belöningar resulterar i att man hela tiden säger ”bara en match till” innan man stänger av.

Till skillnad från Modern Warfare-spelen erbjuder multiplayern i Bad Company 2 avsevärt större kartor och dessutom massor av fordon. För den som inte lockas av det finns även spellägena Squad Rush och Squad Deathmatch som består av mindre och tajtare fajter med färre deltagare och fordon.

Även spelets imponerande förstörelsefysik förtjänar att nämnas. Praktiskt taget allt du ser kan jämnas med marken, förutsatt att du har rätt vapen för jobbet. Och bortsett från att förstörelsen borgar för häftiga scener bidrar den också med en taktisk dimension då den ger helt nya möjligheter att handskas med terrängen.

Battlefield: Bad Company 2 är - precis som konkurrenten Modern Warfare 2 - ett spel som levererar en lagom underhållande enspelarkampanj för att sedan skina upp i de fantastiska onlinematcherna. Vilket av de två spelen som är bäst riskerar att bli vårens stora debattämne, och själv är jag glad för att jag slipper välja.

PS3-versionen av spelet testades för den här recensionen.