Filmkväll: Max Payne

Av Anders Norén den 24 januari 2010

Ända sedan jag såg den första trailern från 20th Century Fox filmtolkning av Remedy Entertainments mörka actionsaga Max Payne med Mark Wahlberg i huvudrollen har jag gjort mitt bästa för att ignorera rullens existens. Det har funkat ganska bra. Ända tills jag råkade snubbla över den i en "Två för 99 kr"-låda på det lokala snabbköpet, åtminstone. Mark Wahlbergs stirrande blick befallde mig att plocka upp den och bära den till kassan, och det var precis vad jag gjorde. 59 kronor, liksom. Hur illa kan den vara?

"There's an army of bodies under this river, people who ran out of time, out of friends. I could feel the dead down there, reaching up to welcome me as one of their own. It was an easy mistake to make." — Max Payne

Max Payne förhåller sig, åtminstone på ytan, ganska bra till källmaterialet. Max Payne är en polisinspektör i Los Angeles vars liv rasar samman när hans dotter och fru Michelle mördas av knarkare. Tre år senare snubblar Max över ledtrådar som pekar på att drogen V, tillverkad av läkemedelsföretaget Aesir Corporation, kan ha något att göra med morden. Han påbörjar en jakt på de ansvariga som ger regissörerna en ursäkt till att skamlöst kopiera slow motion-sekvenserna från Remedys actionspel – vilka Remedy i sin tur kopierade från regissören John Woos filmer. Ironiskt nog är det endast under dessa små sekvenser som Max Payne faktiskt är en smula underhållande. De är dessvärre både för få och för korta.

Det grundläggande upplägget är oförändrat, men bortom det har filmens skapare lyckats fucka upp så gott som allting. Handlingen är ologisk, har ojämn progression och verkar utgå från att tittarna är idioter. Den stora vändningen, att Michelle mördades av hennes arbetsgivare, Aesir Corporation, bör vara uppenbar även för den som inte alls är bekant med spelen efter bara tio-tjugo minuter. Max ägnar större delen av filmen åt att komma fram till den slutsatsen. Drogen V spelar precis som i spelet en central roll, men effekterna redovisas på ett annat sätt – tydligen drabbas de som brukar den av hallucinationer i form av mörka änglar, vilka tillåts ta utrymme vid ett par centrala punkter i handlingen. Rent visuellt är det en imponerande effekt, men det passar in i handlingen lika illa som, well, allt annat i filmen.

Men trots att Max Paynes handling är ett sammelsurium av uppenbara vändningar och förvirrande dålig progression är det inte filmens största problem. I dess huvudroll hittar vi Mark Wahlberg, och Mark Wahlbergs ständigt stirrande blick. Han har inte den vikt som krävs för att förmedla Max Paynes smärta och vrede, vilket han verkar vara väl medveten om. Han stirrar vilt och ser allmänt bajsnödig ut i varannan scen istället. Andra bortkomna skådisar är Mila Kunis – den irriterande flicksnärten Jackie i That '70s Show – som den ryska lönnmördaren Mona Sax och Christopher "Ludacris" Bridges som en inspektör som undersöker Max Paynes förehavanden. Mila Kunis ser ut som att hon har gått på upptäcksfärd i sin mammas garderob och bidrar inte med något som för handlingen vidare, medan Ludacris verkar känna sig mycket obekväm i de stärkta skjortorna och forcerade meningsutbytena.

Det finns en eller två scener där Max Payne verkligen briljerar, och visar att männen bakom filmen faktiskt tog med sig en eller två saker från Remedy Entertainments fantastiska spelserie. Scenen där Max Payne lutar sig bakåt och avfyrar en hagelbössa i slow motion är en av dem scenerna. Den när han sätter igång sprinklersystemet under en eldstrid med en insatsstyrka är en annan. Dessa enstaka ljusglimtar är dock alldeles för få för att motivera någon att genomlida filmens ologiska handling och Mark Wahlbergs idel stirrande blick. Köp spelen istället.

Vad är VVVVVV?

Av Anders Norén den 20 januari 2010

Oskar Skog, Joystiq, Rock, Paper, Shotgun – Jag är, som vanligt, en smula sen att hoppa på tåget. Tänker jag låta det hindra mig? Nja. Så, för de som har missat den senaste flugan i indiecommunityt... Vad är VVVVVV?

VVVVVV...

• har årets sämsta spelnamn
• är en plattformare där du vänder på tyngdkraften istället för att hoppa
• delar koncept med många gratis flashspel, men gör det mycket bättre
• introducerar ständigt nya element, vilket gör att man aldrig riktigt tröttnar
• är å andra sidan bara två timmar långt
• är dessutom väldigt svårt – under de två timmarna hann jag dö 1 059 gånger
• har helt förbaskat fantastisk chiptune-musik, komponerad av svenska Magnus Pålsson
• kostar 15 dollar, runt 100 kronor, vilket är fem dollar för mycket
• finns tillgängligt på både Mac och Windows
• har en gratis demoversion som kan spelas online

Med tanke på VVVVVV:s orealistiskt höga pris och blygsamma längd är spelet knappast ett must-have, men gillar man plattformare och har en hundring att avvara finns det helt klart sämre alternativ. Som Matt Hazard: Blood Bath and Beyond, till exempel.

"Spel är en sämre influens för barn än porr"

Av Anders Norén den 10 januari 2010

Trots att vi bara är drygt en vecka in i 2010 är jag redan nu beredd att utnämna årets bästa spelcitat. Det tack vare Ron Jeremy, legendarisk porrskådis. En het potatis på Adult Entertainment Expo, som hålls i Las Vegas just nu, är hur barn påverkas av pornografi i olika former.

När Ron Jeremy ställdes mot väggen under en talkshow på mässan gjorde han vad han kunde för att försvara branschen.

“We don’t want kids to watch porn,” sade Jeremy.

När den repliken inte tillfredställde publiken valde porraktören att närma sig frågan från ett annat håll. Om ett barn faktiskt skulle råka trilla över pornografi skulle det inte vara lika dåligt för dem som andra influenser där ute – säg, TV-spel.

"[Studies have] found that violent video games are much bigger a negative influence on kids."

Jag skulle gärna ta del av de där studierna, Ron. Inte minst för att de verkar ha löst det eviga problemet med att jämföra päron och äpplen.

Att försumma sina plikter

Av Anders Norén den 22 december 2009

Just nu borde jag städa husets övervåning, hjälpa till med julgodis, slå in alla paket inför julafton eller skotta uppfarten. Istället sitter jag på golvet framför min trettiotvåtummare med en trådlös Xbox 360-handkontroll i handen. Jag spelar dock inte Modern Warfare 2, Borderlands eller någon annan av vinterns stortitlar. Jag spelar Puzzle Quest till Xbox Live Arcade.

Puzzle Quest är, för den oinitierade, en mash-up mellan match-3-pusseltitlar á la PopCaps Bejeweled och rollspelgenren. Det är också farligt beroendeframkallande. Jag hade via ryktesvägen hört talas om Nintendo DS-versionen av spelet, som tydligen ska vara helt fantastisk, men min cyniska halva trodde att den attraktionen skulle försvinna när spelet skalades upp till 720p och andra, betydligt "större" titlar tävlade om uppmärksamheten. Men hey, vad är 800 Microsoft Points?

Money well spent, minst sagt. Så köp det. Till XBLA, eller till någon av de andra (löjligt många) plattformar som Puzzle Quest har släppts till. Nu måste jag försöka hitta motivationen att stänga av spelet och plocka fram dammsugaren. Bara en nivå till...

Tillskott till familjen

Av Anders Norén den 24 november 2009

New Super Mario Bros. Wii var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var tvungen att ha ett Nintendo Wii. Och istället för att hoppas att någon skulle droppa ett exemplar i knät gjorde jag för en gångs skull slag i sak och halade fram plånboken – tidigare idag plockade jag ut ett Nintendo Wii komplett med ett antal Wii- och Gamecube-titlar på posten.

Tidpunkten kunde ha varit bättre vald. Jag har ett viktigt prov i Internationell ekonomi imorgon, och jag visste att det vettiga vore att spendera kvällen med att råplugga handelsavtal istället för att, säg, spela Super Mario Galaxy.

Jo, jag har ägnat hela dagen åt att spela Super Mario Galaxy. En timme blev två, blev tre, blev fyra... Och med hela Metroid Prime-serien, The Legend of Zelda: Twilight Princess, Resident Evil Zero och en mängd andra ospelade titlar som pockar på intresset känns den förhoppningsvis pluggfria helgen plötsligt väldigt, väldigt långt borta.

Har du en Metroid i fickan, eller är du bara...

Av Anders Norén den 23 november 2009

Jag fick mitt första Gameboy när jag var runt tio år gammal. En kompis hade tipsat mig om något som hette Pokémon till Gameboy Color, och med julen runt hörnet hade det en självskriven plats på min önskelista. Julafton kom, och under granen låg minsann också en lila Gameboy Color-konsol. Glädjen stillades dock av att mina föräldrar med sin sedvanliga träffsäkerhet hade köpt Pokémon Pinball.

Trots en dålig start blev jag och den batterislukande plastbesten snart goda vänner , och när Nintendo introducerade en ny modell i form av Gameboy Advance var jag snabb att plocka upp den. Ett insatt butiksbiträde tipsade mig om att passa på att köpa Metroid Fusion samtidigt, vilket jag också gjorde.

Dittills var mina kunskaper om Nintendos spelserier i stort begränsade till Mario och Zelda; Metroid-serien hade jag överhuvudtaget aldrig hört talas om. Och även om jag i efterhand har fått veta att Metroid Fusion är lite av den anrika seriens svarta får blev science fiction-plattformaren snart ett av mina absoluta favoritspel på konsolen.

För några dagar sedan, närmare sju år senare, bestämde jag mig för att återvända till den övergivna rymdstationen för att se om nostalgin spelade mig ett spratt eller om Metroid Fusion verkligen är så bra som jag vill minnas det. Long story short glömde jag bort tiden, gick och la mig alldeles för sent och vaknade några timmar senare än vad jag hade tänkt mig. Om du sitter på ett Nintendo DS – inte DSi-modellen, som ju inte har stöd för GBA-titlar – råder jag dig att omedelbums logga in på Tradera och börja buda. En hundring är ett billigt pris att betala för en av konsolens bästa titlar.

Rapport: Det förekommer krigsbrott i spel

Av Anders Norén den 23 november 2009

Två schweiziska organisationer har granskat 19 spel och diskuterat huruvida händelserna i dem bryter mot krigsregler eller inte. Föga förvånande har de kommit fram till att Genévekonventionen inte har hög status i spelvärlden.

Rapporten, Playing By The Rules, har bland annat granskat scenen i Call of Duty 4: Modern Warfare där spelaren ska ge understöd till soldaterna på marken från en bestyckad helikopter med värmekamera.

"In a real life situation it would therefore be questionable whether such an operation in a village could be carried out in compliance with IHL [International Humanitarian Law], since the attack is indiscriminate as it employs a method or means of combat the effects of which cannot be limited to specific military objectives, or at the very least, are most likely to cause incidental loss of civilian life, injury to civilians, damage to civilian objects, or a combination thereof, which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated.”

Treyarchs uppföljare, Call of Duty: World at War, har också granskats. Här har författarna av rapporten berörts illa av att spelaren har möjlighet att skjuta skadade soldater. Vänta, vad...?

"Another violation found in the game is the possibility to shoot injured soldiers. This was also already prohibited by the Hague Regulations of 1907 which states in Article 23 that it is especially forbidden 'To kill or wound an enemy who, having laid down his arms, or having no longer means of defence, has surrendered at discretion'."

De upprörs även av skottlossningen i civila områden i Far Cry 2, bombanfallet mot ett sjukhus i World in Conflict, avrättningen av en obeväpnad soldat i Metal Gear Solid 4, förekomsten av legosoldater i Soldier of Fortune (som ju handlar om just legosoldater), and the list goes on.

Vad syftet med rapporten är? När den beskriver den tidigare nämnda scenen med den bestyckade helikoptern i Call of Duty 4: Modern Warfare anmärks det att spelaren måste starta om uppdraget om han attackerar kyrkan, då det är ett civilt mål.

"We consider this feature of the game a positive step in the direction we wish for other games: the player realizes that there are limits in warfare and that overstepping these limits results in a type of punishment."

Att de flesta spelen i genren inte försöker avbilda krig på ett realistiskt sätt utan helt enkelt vill erbjuda bra underhållning verkar ha gått författarna helt förbi.

Censur straffar sig

Av Anders Norén den 19 november 2009

Det har varit många turer fram och tillbaka kring Valves förstapersonsskjutare Left 4 Dead 2 och Australiens Classification Review Board – den organisation som bestämmer vilken rekommenderad ålder man ska stämpla på vilka spel, och vilka spel som ska tillåtas nå butikshyllorna överhuvudtaget.

Från början verkade det som att Left 4 Dead 2 inte skulle släppas alls. Den australienska regeringen bestämde sig för att spelet var för våldsamt för att märkas med MA15+, som är den högsta åldersgraderingen i landet. Inom kort presenterade dock Valve en lätt censurerad version av spelet. Fienderna sprutade inte blod när de träffades av kulor, och deras kroppar försvann direkt efter att de dödades. Bara veckan innan spelets releasedatum godkände Australien den nya versionen.

Australienska gamers gnisslade tänder över kompromissen – varken spelbranschens första eller sista i landet, Fallout 3 drabbades av ett liknande öde förra året – men var ändå nöjda med att de överhuvudtaget skulle få spelet. Baser på den första recensionen den australienska versionen av spelet bör de dock spara champagnen.

Enligt IGN Australia har spelet i det närmaste förstörts av "glitchy looking edits" och är "a massive step backwards from the original". De ger det 5/10 – långt ifrån de nior som har haglat över den ocensurerade versionen.

“If you can get your hands on an unedited version of this game, revise the score up to high 8s. If not, sit this one out.”

Australienska gamers, vi känner med er. Det kan inte vara lätt att leva i censurens sista utpost i västvärlden.

Giant Bomb-killarna spelar New SMB. Wii

Av Anders Norén den 15 november 2009

För er som inte håller koll på releasedatumen är det fem dagar kvar till New Super Mario Bros. Wii släpps. Just det, spelet som "kommer att få oss att damma av våra Wii:n", som jag uttryckte mig i vår GamesCom-förhandstitt av spelet.

Killarna hos Giant Bomb har dock lyckats få fatt på ett exemplar tidigt, och har spelat in en film där fyra av dem sitter och spelar tillsammans. Killarna, inte exemplaren. Och 40 minuter av New Super Mario Bros. Wii-gameplay ackompanjerat av vuxna män som skrattar och skriker åt varandra tackar man inte nej till.

Mörka höstkvällar i rollspelens tecken

Av Anders Norén den 14 november 2009

I flera månader har en av mina mer rollspelstokiga vänner bett mig om rekommendationer av riktiga rollspel. Inga lättillgängliga halvmesyrer, utan riktiga rollspel. Han hade en viss poäng. Rollspelselement finns i princip alla spel idag – med Need for Speed: Shift som ett av de mer extrema exemplen – men renodlade rollspel av den gamla skolan har lyst med sin frånvaro. Jag uppmuntrade honom att hålla ut till november, och Dragon Age: Origins.

Jag hade själv inga planer på att skaffa BioWares senaste. Jag ser inte mig själv som en hardcore-rollspelare, och har aldrig förstått tjusningen i spelserier som Neverwinter Nights eller Baldurs Gate. Men i slutändan bestämde jag mig ändå för att hala fram plånboken och ge BioWare en chans. Jag kanske skulle bli överraskad.

Long story short, jag blev överraskad. Jag tänker inte ödsla någon tid på att förklara varför Dragon Age: Origins är ett av årets bästa rollspel – det har Alex redan gjort med den äran, trots allt – men om ni är ute efter något djupare att sänka tänderna i bör ni inte tveka ett ögonblick.

Ett annat stående inslag i mina höstkvällar har blivit det mer lättsamma actionrollspelet Torchlight – Runic Games Diablo III-kopia som jag recenserade i förrgår. När Diablo III ser ut att dröja till minst 2011 får man helt enkelt nöja sig med det näst bästa.